Day 1
Första dagen som sjukskriven, men jag känner mig nästan mer utmattad än någonsin. Jag vet inte hur jag ska göra för att varva ner. Det är liksom hela mitt liv som stressar upp mig. Vad gör man om man inte orkar med sig själv mer? man kan ju inte direkt lämna sig själv, springa ifrån sig själv eller komma undan.
Jag får ibland en känsla av skräck och vet inte var jag ska ta vägen. Jag vet inte vad jag ska göra för att stoppa det, jag vet egentligen inte ens varför det uppkommer. Ibland blir det till och med för mycket för mig och då byts stressen ut mot ett lugn. Det är så jag vet att jag kommer att kolappsa. Det är som att någon drar en slöja över mig och jag blir lugn så lugn, det är som att vad som helst kan hända men det berör mig inte. Jag känner blodet pulsera långsammare och det är som att min tid går långsammare än andras. Oftast håller detta bara i i kanske 20 sekunder innan jag blir normal igen eller i vissa fall svimmar.
Jag får ibland en känsla av skräck och vet inte var jag ska ta vägen. Jag vet inte vad jag ska göra för att stoppa det, jag vet egentligen inte ens varför det uppkommer. Ibland blir det till och med för mycket för mig och då byts stressen ut mot ett lugn. Det är så jag vet att jag kommer att kolappsa. Det är som att någon drar en slöja över mig och jag blir lugn så lugn, det är som att vad som helst kan hända men det berör mig inte. Jag känner blodet pulsera långsammare och det är som att min tid går långsammare än andras. Oftast håller detta bara i i kanske 20 sekunder innan jag blir normal igen eller i vissa fall svimmar.
Just nu känner jag jag mig som en liten miniatyr av mig själv som springer runt i en labyrint, det är som om att allt borde summera upp men att jag inte kan se lösningen än, vilket antagligen också är fallet. Jag ska kolla upp meditation, det hade kunnat vara något. Måste ju ändå vara ganska bra, och kan vara bra att ha på sitt CV när man senare ansöker till att bli en munk i ett Buddhistiskt tempel. Jag menar man kan ju inte komma dit helt utan erfarenhet. (och ja, jag planerar på att bli den första kvinnliga munken ja).
Dagens positiva: jag lyckades springa hela rundan som jag planerat ut - jag gjorde en väldansgod sallad - jag blev kallad prinsessa - jag hittade ny bra musik jag gillar (Two door cinema club - what you know)
Dagens positiva: jag lyckades springa hela rundan som jag planerat ut - jag gjorde en väldansgod sallad - jag blev kallad prinsessa - jag hittade ny bra musik jag gillar (Two door cinema club - what you know)
Mer passande .. ?
Det känns som att det skulle vara mer passande att använda denna blogg, fastän det var några år sedan jag använde den sist. Jag är ju trots allt inte au pair längre. Kanske behöver jag ett nerskrivet exemplar av livet, mitt liv, som liksom ibland bara blir för rörigt om man håller det i huvudet.
Idag hände något som jag hoppas kommer att hjälpa mig, få mig att må lite bättre. Jag sökte hjälp men fick kanske inte den hjälp jag hade hoppats på. Det har ju varit stort på senaste att släppa ut sina kännslor efter att Robin Williams dog, självmord på grund av deppression. Kanske är det en fluga och det har fått fler och fler att 'släppa ut' sina kännslor och berätta hur de mår. Ska jag vara helt ärlig så känner jag mig rädd. Jag är rädd att folk ska kolla på mig och tro att jag är en person som hoppat på denna trend att må dåligt. Tro att jag vill att de ska tycka synd om mig eller något. Eller det värsta, tro att jag bara vill komma undan lätt.
Om jag skulle beskriva mig själv, och vara ärlig utan att tänka på vad folk ska tro och tänka, så skulle jag säga att jag är en pålitlig person som gillar att hjälpa och gillar att jobba hårt. På ren Svenska, blåögd. Jag kan inte ens erkänna för mig själv att jag mår dåligt för jag är rädd. Jag mår dåligt det vet jag egentligen innerst inne eftersom jag inte ens klarar en hel dag längre utan att gråta, jag kan inte sova, jag har aldrig ork till något. Det värsta är nog alla tankar, jag vill bromsa och ta det lugnt så att jag hinner i kapp mig själv och mitt liv men min hjärna skriker att jag inte kan sluta nu jag måste kämpa lite till, bara lite till, och jag kan ju inte lämna mina kollegor och vänner i sticket.
Det känns som att jag började nere på jorden. Sedan kom ett problem och lade sig på hög. Ett till och ett till. Nu står jag här med ett jäkligt stort berg och jag vet inte vad jag ska göra. Vem har någonsin berättat vad man gör när man inte kan andas längre, när man är rädd för världen och sig själv, när man inte vet om man kommer komma ur sängen när man vaknar.
Jag gick till min doktor idag och han frågade hur han kunde hjälpa mig. Mitt svar var "Jag vet inte men jag vet att jag inte mår bra". Jag börjar berätta lite på ytan hur allt börjat och att jag inte längre vet vad jag ska ta mig till. Jag tystnar och kollar på honom för att få respons och då säger han det som jag fruktat att få till svar. "och vad vill du att jag ska göra åt detta?". Helt ärligt bröt det mig, jag kunde inte hålla inne utan jag började gråta igen. Det är ganska irriterande när man inte kan styra sina tårar, inte kan styra sina handlingar. Jag gillar när jag kan styra, mig i alla fall.
Som vanligt fick jag förklara för doktorn vad det var jag ville ha hjälp med, kanske är det på grund av detta jag har en fobi för doktorer (kanske borde jag bli doktor eftersom det alltid är jag som bestämmer utfallet av besöket och hittar lösningarna). Jag ska sjukskrivas, till en början 2 veckor och sedan ska jag dit igen för konsultering. Än en gång är jag rädd, men det känns även som en lättnad. Jag har inte riktigt berättat för någon. Bara min chef och mina två närmsta vänner. Jag vet att många av mina nära har lidigt för mig, jag gillar inte det. Jag vet att jag kan ta hand om mig sjävl och jag vill inte att andra ska tro något annat, det är därför jag har svårt att prata om hur jag mår för andra vill då helt plötsligt från ingenstans bestämma åt mig, utan att veta något om mig eller min bakrgrund. De flesta tycker helt enkelt att jag borde flytta hem på en gång. Kanske blir de lättare för dem, men säkerligen inte lättare för mig.
Jag vill inte att någon annan ska må dåligt för mig, men jag kan heller inte hålla allt detta innombords. Jag känner mig självisk över att prata om det men jag vill inte heller explodera av allt detta. Jag vill inte sluta upp helt utbränd och överkörd. Jag har tänkt komma ut ur detta living and alive. Det fanns inte något bra uttryck på Svenska som jag kunde komma på just nu. Jag vet att jag kommer klara det, jag känner mig själv. Just nu vill jag bara få ut all min frustration, jag skulle gilla om någon satt bredvid och lyssnade och sedan sa att allt kommer att bli bra, och i värsta fall kan du falla tillbaka på ... ja något smart kan sättas in här... Jag behöver bara hitta tillbaka till mig själv. Hitta tillbaka till mitt välbefinnande.
Sedan ska jag skaffa gröna linser. För jag är trött på att vara blåögd.
MVH
Den riktiga superkvinnan som nu insett att det är ok att vara svag ibland.
Idag hände något som jag hoppas kommer att hjälpa mig, få mig att må lite bättre. Jag sökte hjälp men fick kanske inte den hjälp jag hade hoppats på. Det har ju varit stort på senaste att släppa ut sina kännslor efter att Robin Williams dog, självmord på grund av deppression. Kanske är det en fluga och det har fått fler och fler att 'släppa ut' sina kännslor och berätta hur de mår. Ska jag vara helt ärlig så känner jag mig rädd. Jag är rädd att folk ska kolla på mig och tro att jag är en person som hoppat på denna trend att må dåligt. Tro att jag vill att de ska tycka synd om mig eller något. Eller det värsta, tro att jag bara vill komma undan lätt.
Om jag skulle beskriva mig själv, och vara ärlig utan att tänka på vad folk ska tro och tänka, så skulle jag säga att jag är en pålitlig person som gillar att hjälpa och gillar att jobba hårt. På ren Svenska, blåögd. Jag kan inte ens erkänna för mig själv att jag mår dåligt för jag är rädd. Jag mår dåligt det vet jag egentligen innerst inne eftersom jag inte ens klarar en hel dag längre utan att gråta, jag kan inte sova, jag har aldrig ork till något. Det värsta är nog alla tankar, jag vill bromsa och ta det lugnt så att jag hinner i kapp mig själv och mitt liv men min hjärna skriker att jag inte kan sluta nu jag måste kämpa lite till, bara lite till, och jag kan ju inte lämna mina kollegor och vänner i sticket.
Det känns som att jag började nere på jorden. Sedan kom ett problem och lade sig på hög. Ett till och ett till. Nu står jag här med ett jäkligt stort berg och jag vet inte vad jag ska göra. Vem har någonsin berättat vad man gör när man inte kan andas längre, när man är rädd för världen och sig själv, när man inte vet om man kommer komma ur sängen när man vaknar.
Jag gick till min doktor idag och han frågade hur han kunde hjälpa mig. Mitt svar var "Jag vet inte men jag vet att jag inte mår bra". Jag börjar berätta lite på ytan hur allt börjat och att jag inte längre vet vad jag ska ta mig till. Jag tystnar och kollar på honom för att få respons och då säger han det som jag fruktat att få till svar. "och vad vill du att jag ska göra åt detta?". Helt ärligt bröt det mig, jag kunde inte hålla inne utan jag började gråta igen. Det är ganska irriterande när man inte kan styra sina tårar, inte kan styra sina handlingar. Jag gillar när jag kan styra, mig i alla fall.
Som vanligt fick jag förklara för doktorn vad det var jag ville ha hjälp med, kanske är det på grund av detta jag har en fobi för doktorer (kanske borde jag bli doktor eftersom det alltid är jag som bestämmer utfallet av besöket och hittar lösningarna). Jag ska sjukskrivas, till en början 2 veckor och sedan ska jag dit igen för konsultering. Än en gång är jag rädd, men det känns även som en lättnad. Jag har inte riktigt berättat för någon. Bara min chef och mina två närmsta vänner. Jag vet att många av mina nära har lidigt för mig, jag gillar inte det. Jag vet att jag kan ta hand om mig sjävl och jag vill inte att andra ska tro något annat, det är därför jag har svårt att prata om hur jag mår för andra vill då helt plötsligt från ingenstans bestämma åt mig, utan att veta något om mig eller min bakrgrund. De flesta tycker helt enkelt att jag borde flytta hem på en gång. Kanske blir de lättare för dem, men säkerligen inte lättare för mig.
Jag vill inte att någon annan ska må dåligt för mig, men jag kan heller inte hålla allt detta innombords. Jag känner mig självisk över att prata om det men jag vill inte heller explodera av allt detta. Jag vill inte sluta upp helt utbränd och överkörd. Jag har tänkt komma ut ur detta living and alive. Det fanns inte något bra uttryck på Svenska som jag kunde komma på just nu. Jag vet att jag kommer klara det, jag känner mig själv. Just nu vill jag bara få ut all min frustration, jag skulle gilla om någon satt bredvid och lyssnade och sedan sa att allt kommer att bli bra, och i värsta fall kan du falla tillbaka på ... ja något smart kan sättas in här... Jag behöver bara hitta tillbaka till mig själv. Hitta tillbaka till mitt välbefinnande.
Sedan ska jag skaffa gröna linser. För jag är trött på att vara blåögd.
MVH
Den riktiga superkvinnan som nu insett att det är ok att vara svag ibland.
